... när man seriöst inte känner något. Inte glädje, ilska, sorg eller något. Neutral. Det skrämmer mig. Speciellt eftersom jag är en person som i princip alltid uttrycker mina åsikter, som alltid försöker hålla humöret uppe, som alltid försöker tänka "äh, livet är för kort för att vara på dåligt humör".

 

Men vet ni vad? Det är okej. För ibland måste man liksom nollställa sig själv, "deppa ner" totalt. Tänka över sitt liv, vad man har. Och efter den dippen, då man ha rett ut frågetecken, fått fundera över allt, ja då kommer man tillbaks, starkare än vad man varit tidigare. Jag tror det ligger i vår natur att slå tillbaks starkare varje gång livet försöker dra ner en, för ni vet ju vad de säger "what doesn't kill you, makes you stronger".